avgrunden
öppnade sig
och pennan föll ur min hand
tog aldrig mark
fortsatte att falla
sovrumsfönstret stod och slog i blåsten
ivriga röster
trängde upp nerifrån gatan
och ville att jag skulle visa mig igen
börja om på nytt
men jag var inte där
jag var någonstans långt tillbaka i tiden
genom mina utspärrade fingrar
såg jag solhästen stegra sig
och gå runt längs himlen
hovarna rörde upp moln av virvlande bladguld
det blå gräset växte högt
(Bruno K. Öijer)
Vackra bilder och vackra ord!
SvaraRaderatack eveline! men du kan va vacker!
SvaraRadera