jag hoppade av.

avgrunden 

öppnade sig 

och pennan föll ur min hand

tog aldrig mark

fortsatte att falla

sovrumsfönstret stod och slog i blåsten

ivriga röster

trängde upp nerifrån gatan

och ville att jag skulle visa mig igen

börja om på nytt

men jag var inte där

jag var någonstans långt tillbaka i tiden

genom mina utspärrade fingrar

såg jag solhästen stegra sig

och gå runt längs himlen

hovarna rörde upp moln av virvlande bladguld

det blå gräset växte högt

(Bruno K. Öijer)